Gamla foton
Här är tjejligan som kollar in skona. Men vem är killen som pekar näsan ?
Här är det två andra kusiner som vi roar oss med. Det ser ut att vara samma kille med oss denna gång också kanske är det Björn.
Mormors egentid
Nog tar man sig en funderare allt när man läser om mamman som väntar sitt 12,e barn.
Jag har absolut inget med det att göra det är helt deras önskemål att ha många barn.
Jag kom gensat att tänka på min mormor som hade 11 barn.
Hon var en pigg liten dam som var djupt religös och medlem i frälsningsarmen. Jag tror inte att hon önskade sig så många barn utan de bara blev så på den tiden.
Hon var kort kanske 150 drygt men snabb och glad men kunde också vara bestämd så det var bara att lyda.
Någon pysselmormor var hon inte det var raka puckar där, hon hade pli på sina barn.
Som barn fick jag och min syster följa med flera gånger på möterna och lyssna på den fina musiken och det var pampigt värre.
Jag var ju alltid så kvällstrött att det var jobbigt att ha mig med mormor kunde inte missa ett möte, så det bestämdes att vi skulle vi få vara ensamma hemma på kvällen vi skulle ju sova.
Mormor bäddade ner oss i våra sängar och gick till sitt möte. . Där låg vi och allt började bli lite kusligt med alla ljud som vi hörde och rädd att någon skulle komma in när vi var ensamma.
Mormor hade berättat för oss att hon brukade ställa sin korgstol för dörren mot brevlådan och lade haspen på, som hon hade högt uppe på ytterdörren så ingen kunde komma in.
Vi bestämde att det kändes tryggt om vi gjorde lika, vi skulle ju vakna när mormor kom hem. Trodde vi !
Jag kommer ihåg hur dörren öppnades och flera grannar och en morbror kom in och var upprörda och pratade högt !!
Mormor hade ringt på dörrklockan så batteriet tog slut ropat och knackat så grannarna vaknat. Sedan hämtade hon sin son som bodde i närheten han tog med en spade och bände upp dörren tills haspen gav vika.
Läsarbrevet
Ute på bron satt jag och Karl- Gunnar och tittade ut över spårområdet. Båda var vi barn till SJ anställda.
Vi bestämde oss för att cykla en stund på våra nya blänkande cyklar, och särskilt roligt blev det om vi satte flärpar på cyllarna. Jag sprang in till mamma och hon lyckades att hitta ett par kartongbitar, som vi med hjälp med klänypor satte på framhjulet. Ett rokigt knäppande ljud hördes. Det lät nästan som en mototcykel.
Men efter ett par rundor bort till affären hade flärparna blivit utslitna. Vi skulle behöva lite större och hårdare kartongbitar. Men det fanns inre några fler bitar inne hos oss. Vi satte oss modstulna på farstubron och funderade.
Plötsligt såg jag det! Där mitt framför ögonen fanns lösningen på våra problem! Jag pekade bort mot raden av godsvagnar.
På varje godsfinka fanns en liten platta och i varje platta fanns nerstuckigt en hård kartongbit.
Perfekt storlek och lämplig tjocklek, kunde vi konstatera.
Först tog vi en platta var, sedan kom vi på att det var bra med ett litet förråd av kartongbitar. Sedan kom vi på att alla skolkamrater skulle bli jätteglada över en sådan present. Snabbt och skickligt plockade vi åt oss kartongkorten. Det blev en rejäl bunt vi glada sprang iväg med.
Mamma frågade om vi var törstiga efter cykelturen och snart satt vi vid köksbordet och delade upp korten i två högar. Just när mamma fyllde i saft i våra glas fick hon syn på våra skatter.
- Vad har ni fått tag på de där adersslapparna frågade hon? Ute på godsvagnarna svarade jag. Då tonade pappa upp sig bakom stolen och farbror Evert kom också fram till bordet.
Nu blev det ett fasligt liv. Intet ont anade två åttaåringar ordnat ett helvete år våra helglediga pappor.
På korten som skulle bli flärpar till traktens ungar fanns upplysningar om vart respektive godsfinka skulle, varifrån den kom och vart den innehöll.
Panik skulle uppstå inom SJ vid den växlingsbangård dit vagnarna fraktades. Vagnarna var låsta. Hur skulle man kunna sätta rätt adresslapp på rätt vagn ? Det var inte underligt att våra pappor slet åt sig korten och rusade bort till godsmagasinet där vagnarna stod helt plundrade på värdefulla upplysningar.
Jag vet än idag inte hur papporna löste problemet, men de måste ha klarat sin uppgift.
Det förelåg stor risk för risbastu för oss barn, så vi höll oss undan de närmaste timmarna. Vi tog en lång cykeltur, utan flärpar.
Den här berättelsen har jag hittat i en veckotidning och tyckte det var rolig läsning som Rut delade med sig till oss.
Mina barndomsminnen..
Här har jag lekt när jag var liten mina barndomsminnern finns kvar känslan doften här har jag plockat smultron på strå när vi lekte med gårdens barn, visst är lekstugan stor.
Här satt vi på dricksbackar av trä och större lådor till bord som vi kunde bygga själva. Så tåliga ungar vi var stickor i händer och fötter var inga bekymmer de omtalade grovbladen plockade vi och hade som plåster det fungerade bra om man lindade en tråd som höll det kvar.
Här lärde vi oss att hantera spindlar och myror och annat kryp, de sopade vi bara bort trevliga var de inte men de var ju inget som vi var rädda för. Här låg det koblajor som vi kryssade runt i kohagen inte brydde vi oss om det när vi plockade smultron så tåliga vi var aldrig var vi sjuka heller, mjölk drack vi som kom direkt från ladugården man kan ju undra hur ofta vi tvättade händerna på dagen.
Här i bakstugan fick vi inte leka för här bakades det tunnbröd och här skulle det vara rent och fint. Jag kan känna hur gott det luktade när de gräddade brödet i den stora ugnen. Vi gick dit och fick smaka av brödet och jag minns så gott det var men också var det jättevarmt i bakstugorna att man ville ut de måste ju eldad för att grädda brödet.
Minnen från 40-talet.
Min far 1933
Det här är min far som är
nyklippt kan vara 5 e klass
som han går i. Frillan är poppis
igen eller..
Den gamla symaskinen
som de flesta hade på den tiden.
Jisses så mycket man sytt på den.Kommer ihåg den lilla symaskinslådan vet inte hur många gånger den ramlade ner efter man dragit ut den för långt och den ramlade upp och ner på golvet. I den fanns minst ett hundratal små knappar, trådrullar och annat jox som låg över golvet och det var bara att plocka upp.
En händelse som jag aldrig glömmer var när min kusin satte in huvudet och inte kom loss, det blev stor uppståndelse han kom inte loss. Hans mamma sa att vi får slå sönder maskinen!! Aldrig sa farmor har han kommit in så kommer han ut, kusinen skrek av rädlsa när de vred på hans huvud och vi övriga tre stod nog som fågelholkar och tittade på så lyckades de lirka ut han tillslut, något säger mig att han gjorde inte om det.
Så här ser min symaskin ut lite lättare att hantera och sylådorna är många på mitt sybord.
// Majsan
Mitt första telefonsamtal..
med min blogg.
Det jag ska berätta om är när jag ringde på en telefom första gången kanske var jag 12 år då. Jag och min syster fick gå till en granne som hade en liten affär och be att få låna telefonen och de hjälpte oss och visade hur vi skulle göra. Farmor hade blivit sjuk och vi behövde hjälp av en faster som bodde på annan ort hon behövde komma hem och hjälpa farmor för hon skulle till sjukhuset. Jag och min syster kunde inte klara oss själva vi skulle till skolan och
det var vinter och det måste eldas och farmor kunde inte klara sig själv när hom hade svåra plågor av gallsten.
Den skrämmande telefonen var stor och satt på väggen man nästan neg när jag tittade på den knapp att man nådde upp till luren vevade och så fick man tala om vilken ort och vilket nummer man önskade. Det fungerade faster svarade för det var till hennes arbersplats och då kändes det genast mycket tryggare att vi började gråta och hon lovade att komma hem nästa dag. Sedan gick vi och tackade för lånet och betala 25 öre för samtalet det hade farmor sagt att vi skulle göra.
Allt slutade väl den gången farmor fick komma hem efter ett par dagar och faster åkte tillbaka till sitt jobb.
Precis så här såg den första telefonen ut som jag ringde på.
Det dröjde något år så skaffade vi en egen telefon och det blev en stor trygghet för farmor och vi tyckte det var spännande. Ibland ringde vår pappa och pratade med oss och då hörde man en telefonist komma in i samtalet
och säga 1 period 2 perioder osv. Man hörde oskså att det knäppte till och samtalet var avlyssnat i telefonväxeln så var det på den tiden.
Så här såg den första telefonen ut som vi hade i mitt hem den kallades petmoj!
Då kunde man inte ens drömma om att en dag skulle man ha en egen telefon i fickan när man gick ut.
Nu har jag berättat lite från den gamla tiden när jag växte upp hur jag upplevde när jag ringde mitt första samtal.
// Majsan
Gamla minnen
Precis en sådan fanns hemma i mitt barndomshem och den spelade vi på ibland.
Det fanns mycket gamla stenkakor med Alice Babs och Glen Miller och Louis Amstrong
Vi dansade och spelade och vevade, det var jobbigt att veva när musiken började sacka .
De slitna stenkakorna
knastrade och hackade och fastnade. Man bytte stift i hopp om att det skulle bli bättre men
det stiftet var nog lika slitigt det med.
Roligt hade vi och och högt spelade vi då knackade farmor i spiskupan att vi skulle sänka ljudet.
Radion fick vi aldrig röra för då kunde inte farmor hitta stationen igen
och det var viktigt för henne att höra nyheterna och väderleksraporten.
Vi hade hört hos en kompis att man kunde lyssna på fin musik och
det kom från radio Syd, där var ju jättemycket störningar men lite
kunde man höra men farmor hade sagt nej och då var det Nej.
Vi fick lyssna på Barnens Brevlåda med farbror Sven och på ondsagar var det
Arne Källerrud och Karl Gustav Lindkvist som underhöll med sitt program.
Även Gösta Bernad och Gunnar Knas Lindkvist var farmors idoler.
Det var underhållning på den tiden när ingen Tv fanns.
Precis en sådan här radio fanns i mitt hem.
// Majsan
Hovfotograf Hegethorn i Nässjö
Här är min syster och jag med mormor Adelia hos fotografen i Nässjö jag är 9 år och vi var hela
sommaren hos släktingar i småland. En sommar som jag minns med mycket glädje och
många snälla människor kan inte komma på att jag hade hemlängtan någon gång.
Mjölkpallen
Det händer att mina tankar går tillbaka i tiden när jag ser något som påminner mig om min barndom, det kan vara något jag ser på tv eller ser när man är ute och bilar. Ofta åker vi förbi en mjölkpall när vi har åkt till landet och då kommer minnena fram och jag vandrar bakåt i tiden, för mig har de åren mellan 5-10 år präglat mig mest .
Min bästa lekkamrat Ingegärd som bodde några gårdar bort lekte jag mycket med, hon kunde hitta på så roliga lekar och den familjen var så snälla jag tyckte mycket om dem. Hennes mamma hette Karin och för mig var hon den finaste snällaste mamma jag visste jag önskade många gånger att jag skulle få ha en lika fin mamma som Tant Karin. Ofta så lekte vi vid mjölkpallen vi hade den som vårt hus Ingegerd älskade dockor precis som jag, vi bodde där under mjölkpallen och lagade mat till våra dockor. Vi klädde ut oss med mössor och sjalar och var fina damer och då måste vi röka för det gjorde riktigt fina damer på den tiden. Filmstjärnor rökte så vi letade något som kunde vara cigarett vi rullade en bit papper men bäst var träpinnen efter klubban den var man rädd om.
Mammor som var fina brukade gå till fågeldammen i staden och mata änderna med brödbitar och sola sig, min kompis moster var en fin dam och hon gjorde så. Så där satt vi framför hönsgården med våra dockor och rökte på våra pinnar och kastade bröd till hönsen. Så mycket minnen som dyker upp när man ser en mjölkpall vi en byväg. Som bilden visar så satt även postlådan ofta på mjölkpallen.
Tänk så tunga mjölkkrukor de hanterade både bönder och kararna som jobbade på mjölkbilen då var det ingen som fick tänka på ryggarna. Skönt att tiderna har förändrats, nu behöver inga grabbar på 15-16 år hantera så tunga lyft nu finns det andra hjälpmedel till det.
//Majsan
Laxeringsmedel och pottproblem
Jag ville bjuda på något riktigt gott och då kom jag på att vi hade Purex (ett laxeringsmedel) det var ju som choklad sött och gott.
Snabbt hämtade jag Purexen som jag sett i köksskåpet bakom äggkopparna var de en oöppnad kaka i grått papper. Jag minns att våra storasystrar var lite tveksam men vi som var yngre smaskade i oss med god aptit.
Man kan säga att det gav resultat, magarna blev det fart på, alla magar blev ju ordentligt tömda och pottorna räkte inte till. Man hann inte vänta på sin tur för det kom i byxorna eller på golvet, det var en ilsken faster som gapade och skrek på oss och vi grät.
De förstod att det var jag som tagit Purexen, oj så mycket skäll jag fick av faster hon skrek i mitt öra att kläderna blev förstörda, jag minns att jag läste av fostermor och hon fnissade och då var det lugnt.
De tvingade oss att dricka osötad blåbärssoppa och det hjälpte, det sista som kom ut var alldeles blått.
Nu var jag lite som en gås kunde stänga av när det blev för otrevligt och det har nog räddat mig många gånger.
Vanligt att man fick lavemang när man var trög i magen
det gjorde så ont när okunniga personer gav det. Purex var bättre !!
Ett besök på fängelset i Delsbo
1950-Talet
Minnesbok från söndagsskolan
Söndagsskolan var rolig att gå till vi sjöng och lyssnade på sagor.
Jag gick i Lillklassen och min syster gick i Storklassen och undervisningen var i kyrkan.
Varje söndag fick jag en bild som skulle klistras in med hjälp av farfar.
Jag vet ingen som skrev så fint som farfar och är glad att jag har något kvar
som han skrivit. Det var innan man började skolan som det var söndagsskola,
kanske någon typ av förskola att vara från föräldrar och lära sig vara i grupp.
Jag minns att jag trivdes och så fick man bild till boken och jag gick alla söndagar utom
två och det var jag ledsen över men jag fick påssjuka och måste vara hemma.
Smålandsresan
Det var så roligt att få åka tåg och komma bort och få vara i olika städer som Huskvarna och Nässjö alla verkade älska oss och halva släkten var medlemmar i Frälsningsarmen.
Mormor var en flitig besökare där och även vi var dit många gånger och lyssnade på musiken det tyckte vi var roligt men jag somnade varje gång för jag var så kvällstrött och det slutade med att vi fick stanna hemma ensamma. Vi besökte vår mammas grav som hade stora vita rosor och det känndes lite vemodigt när de vuxna blev ledsna och jag och min syster stirrade på de vita blommorna för vi tyckte så synd om de vuxna då.
De här två sommrarna var nog de lyckligaste i mitt liv som barn och vi fick verkligen vara barn vi fick så mycket nya kläder och uppleva helt andra saker som finns i en stad. Bara att det fanns en affär som sålde mjölk och bröd med stor glasdisk och grå stenplattor på golvet var så härligt att köpa mjölk i. Alla människor var så trevliga och snälla mot oss och kramade om oss, det var något som vi inte var vana vid för hemma kramades vi inte.
De talade om att just i den affären hade vår mamma jobbat innan hon flyttade till Stockholm. Hemma i Hälsingland köpte vi vår mjölk hos en bonde direkt i ladugården, så där hade man kontakt med alla kossor och kalvar och alla hade namn och en tavla ovanför sin plats.
Vi var en vecka här och en vecka där och lekte med våra kusiner så nog hade vi det bra där nere och alla var så snälla.
Vi fick gå till folkparken och såg revyer och operetter det var Cirkusprinsessan och Glada Änkan och det var så fantastiskt för oss att se alla vackra kläder och glada människor, vi köpte lotter och vann små hundar och nallar.
Sådant fanns ju inte på landet där vi bodde och där reste inte folk någonstans möjligen till närmaste staden tre mil bort och då var det nog ett läkarbesök som skulle göras.
Längre resor var till Härnösand när de behövdes nya hålfotsinlägg men man förstår ju att det är svårt att resa bort för bönder för djuren behövde ju skötas om, och släkten fanns ju i byn.
Farmor och farfar, jag kommer att kalla dem fostermor och fosterfar behövde få vila från oss för de var ju också
gamla vi kom ju till dem när fostermor fyllde 55 år.
Deras besvikelse gick inte att ta miste på när deras älste son ville att hans barn skulle få vara på landet på sommaren för det fick alla barn som bodde i Stockholm så nu var det hans tur att få gratis passning till barnen.
// Majsan
Klassresan
Jag är kvar i mina tankar på 50-talet då det fortfarande var dålig ekonomi efter krigstiden. Det som jag ska berätta om nu är sommaren -54 då jag var drygt 10 år och min syster som var ett år äldre gjorde en klassresa till Uppsala.
Som jag tidigare skrivit så berättar jag inte det här för att söka medlidande det var inte mer synd om mig än andra fosterbarn på den tiden.
Det här är något som gäller tystnadsplikt och förnedrande tilltag av vuxna människor. Så var det ofta på landet alla var tydligen släkt med varandra och senaste nyheter skulle ju vidare.
Det hade varit en lång dyster vinter min styvfar hade omkommit i en mc-olycka i november -53 min fostermor
var förtvivlad över ekonomin och sökte något bidrag för en drägligare tillvaro vilket jag kan förstå för arbetslösheten var mycket hög det var bara bönderna som klarade sig bra.
- Vi reste med tåg till Uppsala och det var så roligt minns jag vi hade fått pengar med oss min syster och jag och skulle handla souvenirer det var bestämt av skolan hur mycket pengar alla skulle ha med sig. Vi besökte många sevärdheter i Uppsala som vi åkte buss till och någons föräldrar var med på resan som höll koll på oss.
Vi låg i skolsalar och var uppe sent på kvällarna vi hade verkligen roligt busade lite med killarna som man gör.
En kväll skulle några köpa varm korv och alla skulle köpa varm korv så jag och min syster ställde oss också i kön.
Det är när vi står i kön till korvkiosken då de förödande orden kommer som träffar min syster och mig som piskrapp av en flicka, hon verkligen river i åt oss och säger: Ni som är så fattiga ska väl inte köpa korv.
Aj såå ont det gjorde, hon kunde ta ner oss på jorden för hon visste hur vår ekonomi var sedan fosterfar hade gått bort.
Min syster tänkte lyda som vanligt och avstå, men jag var benhård, köpa korv skulle vi göra och det skulle inte hon lägga sig i !!
Usch så illa jag tyckte om den där klumpiga tjejen där hon stod påklädd i en tantdräkt med snäv kjol fast hon bara var 12 år.
Vi berättade för mor vad som hade hänt och då talade hon om för oss att det var kommunalordförandes dotter som sagt till oss. Alltså satt den mannen hemma och pratade om sådant som han hade tystnadsplikt om.
Det skvallrades om allt och de vuxna försökte luska ur en men vi fick lära oss att hålla tyst.
En del människor saknar något och det kallas för empati. För mig har min hårda uppväxt gett mig kraft att ge människor kärlek och omtanke och att vi ska vara rädda om varandra.
Tänk på att ett värmande ord är att någon bryr sig om dig. Den som bara letar fel och vill såra är inte någon lycklig människa.
Grannen dödade vår katt
Det finns så många tragiska berättelser som jag läst om, jag vill beskriva att barn tog man ingen hänsyn till barn fick synas men inte höras.
Mina första år minns jag inte något av men när katten försvann och jag letade den varje dag och hittade den till slut så är mina minnen av det ganska tydliga.
Jag var nog ca: 7 år när vår kära katt försvann vi kallade han Snögubben han var helt vit och stor och mycket snäll, en dag så var han borta.
Jag och min syster ropade och letade i flera dagar och utan något resultat men så fick vi ett tips av någon som sa att grannen hade dödat den och grävt ner den på gödselstacken. Vi begav oss till gödselstacken och började gräva.
Jag minns att jag lyfte på en klump där grepen stod och mycket riktigt så låg vår katt där alldeles platt i sörjan.
Hur grym denna granne verkligen var förstår jag som vuxen , ingen satte sig upp emot den gamla slaktaren Olle Lindgren.
Så ledsen jag var och varför hade den stygga gubben gjort så mot oss vi hade inte gjort han något.
Han nekade när vi frågade han varför han dödat katten den hade blivit påkörd av en bil sa han, ljuga kunde han men det var bara en bil som åkte efter den byvägen och det var mjölkbilen så vi trodde inte på han.
Någon berättade för oss att han tålde inte vår katt för hans katt skulle få ungar och då tog han bort vår katt och skulle göra samma sak om vi skaffade en ny hankatt.
Vi fick en ny katt tillslut som vi kallade Sussie den var också vit.
Hade det hänt idag så hade den där gubben fått det besvärligt..
Usch så jag hatade gubben..
// Majsan
Lappkudden
När jag började i 6 klass kom en ny fröken till vår skola hon var så fin och snäll alla avgudade henne, efter flera år med en obehaglig gammal lärare så var vi så lyckliga för Karin vår nya fröken.
Vi fick börja med syslöjd som alla flickor hade längtat att få lära sig.
Vi fick börja att sticka en grytlapp det var så tråkigt att sticka och efter många tappade maskor så blev den äntligen färdig.
Sedan så skulle vi få sy en lappkudde som flera i klassen redan börjat med , vi skulle ta med lappar hemifrån som vi sedan skulle klippa i viss storlek och sedan sy ihop till en kudde.
Det blev nobben hemma min fostermor sa bestämt ifrån att jag inte fick ta några lappar.
När jag frågade så sa hon att skolan skulle hålla med tyg och inte hon, jag fick inte ta en tyglapp med mig.
Som jag bönade och bad att jag skulle få dessa ynkliga lappar, hur skulle jag våga säga till fröken att jag inte fick ta lappar det var en plåga, min fostermor kunde verkligen vara hård ett nej var ett nej och då frågade man inte en gång till.
Jag tog mod till mig och frågade om lapparna en gån till för alla andra syr kuddar nu sa jag.
Då blev hon så arg att och skulle ringa upp min fröken och tala med henne om lapparna men jag lyckades med någon nödlögn få henne att inte ringa så det blev lugnt.
Jag hittade på det ena efter det andra om dessa lappar när mina skolkamrater frågade varför jag inte sydde någon kudde.
Min fröken lät mig att börja med ett annat syjobb och hon sa aldrig något om lappkudden hon anade nog att jag inte hade det så lätt hemma.
De andra i syslöjden jämförde sina lappkuddar och berättade vad som lapparna en gång varit och jag tittade avundsjukt på.
På avslutningsdagen skulle allt man gjort i slöjden läggas fram så föräldrarna kunde se hur duktiga barn det fanns i klassen.
Till mig sa någon att det blev väl över lite tyg nu (när de tittade på min nya klänning) så jag kundr sy en lappkudde.
Usch, så dåligt jag mådde för den där lappkudden.
En liten struntsak egentligen, men samtidigt ville jag skydda min mor så andra inte såg så arg hon kunde bli det förstår jag nu.
Det är bara en liten episod som hände på 50 talet och många kränkande upplevelser hände under min uppväxt
i fosterhemmet.
Minnen vill man ska vara vackra men så är det inte alla gånger minnen kan göra mycket ont också.
// Majsan
Jordgubbslandet
Då kommer jag att tänka på jordgubbslandet vi hade när jag var barn på 50-talet och allt jobb som vi lade ner på det.
Det skulle rensas ogräs och planteras nya plantor vattnas och mycket bär blev det också, vi satte upp blankt papper på pinnar som skulle skrämma fåglarna för det tyckte ju också om bären.
Men så hände något jag vet inte vad men jag har mina aningar.
Närmaste grannen sa att jordgubbslandet låg på hans mark och han skulle ha tillbaka den biten och skulle
be en annan granne att ta bort det för han hade traktor bort skulle det!!
Jag tror att vi inte tog det på allvar med gubben Lindgren för han var en riktigt elak gubbe som brukade komma in till oss ibland och sitta och muttra i soffhörnet med sin snusdosa.
Han var ingen trevlig gäst för där satt han och darra och drällde snus runt sig som man fick sopa upp när han hade gått hem.
Men en dag så kom storbonden med sin traktor och jordgubbslandet försvann och där stod jag och min syster
i fönstret och tittade på. Det är ett så starkt minne för mig som har etsat sig fast jag glömmer det aldrig .
Jag kommer aldrig att förstå att storbonden gjorde som gubben Lindgren ville, om han var en normal människa
så borde han inte göra en sådan sak för han hade ju ingen glädje av det vad jag vet.
Livet på landet är inte någon dans på rosor om man inte är infödd bonde för där är rangordningen stenhård.
Den som tror att lyckan är att växa upp på landet den tror nog oskså på tomten.
Jag kommer att berätta mer om min
uppväxt på 50-talet som kunde vara riktigt tragiskt och är ingent som man längtar tillbaka till.
// Majsan
Bilder ur mitt album
Jag & syster
