Lappkudden
När jag började i 6 klass kom en ny fröken till vår skola hon var så fin och snäll alla avgudade henne, efter flera år med en obehaglig gammal lärare så var vi så lyckliga för Karin vår nya fröken.
Vi fick börja med syslöjd som alla flickor hade längtat att få lära sig.
Vi fick börja att sticka en grytlapp det var så tråkigt att sticka och efter många tappade maskor så blev den äntligen färdig.
Sedan så skulle vi få sy en lappkudde som flera i klassen redan börjat med , vi skulle ta med lappar hemifrån som vi sedan skulle klippa i viss storlek och sedan sy ihop till en kudde.
Det blev nobben hemma min fostermor sa bestämt ifrån att jag inte fick ta några lappar.
När jag frågade så sa hon att skolan skulle hålla med tyg och inte hon, jag fick inte ta en tyglapp med mig.
Som jag bönade och bad att jag skulle få dessa ynkliga lappar, hur skulle jag våga säga till fröken att jag inte fick ta lappar det var en plåga, min fostermor kunde verkligen vara hård ett nej var ett nej och då frågade man inte en gång till.
Jag tog mod till mig och frågade om lapparna en gån till för alla andra syr kuddar nu sa jag.
Då blev hon så arg att och skulle ringa upp min fröken och tala med henne om lapparna men jag lyckades med någon nödlögn få henne att inte ringa så det blev lugnt.
Jag hittade på det ena efter det andra om dessa lappar när mina skolkamrater frågade varför jag inte sydde någon kudde.
Min fröken lät mig att börja med ett annat syjobb och hon sa aldrig något om lappkudden hon anade nog att jag inte hade det så lätt hemma.
De andra i syslöjden jämförde sina lappkuddar och berättade vad som lapparna en gång varit och jag tittade avundsjukt på.
På avslutningsdagen skulle allt man gjort i slöjden läggas fram så föräldrarna kunde se hur duktiga barn det fanns i klassen.
Till mig sa någon att det blev väl över lite tyg nu (när de tittade på min nya klänning) så jag kundr sy en lappkudde.
Usch, så dåligt jag mådde för den där lappkudden.
En liten struntsak egentligen, men samtidigt ville jag skydda min mor så andra inte såg så arg hon kunde bli det förstår jag nu.
Det är bara en liten episod som hände på 50 talet och många kränkande upplevelser hände under min uppväxt
i fosterhemmet.
Minnen vill man ska vara vackra men så är det inte alla gånger minnen kan göra mycket ont också.
// Majsan
Tragiskt...var fanns alla vuxna och "blodsbanden", då menar jag mostrar, fastrar, morbröder och farbröder, (Hoppas någon i din släkt läser och får sig en tankeställare) Liten tjej lämnad till en fostermor som vill måna om ytan..till vilket pris som hellst,ha,ha pricis som i dag. Det är ytan som räknas..man ska vara en i mängden, inte sticka ut på något sätt och ABSOLUT inte till det negativa. SKAM kallas det....SKAM, man ska dölja alla hemligheter på alla individers bekostnad och i det här fallet ett litet barn som ska bära allt på sina små axlar....troligen fler barns axlar. Tyvärr så är vi bra på att reagera på saker men AGERA är det få som gör. Du verkar stark som klarat allt detta och jag läser din blogg med intresse som rymmer allt smått och gott den är bra. Kanske du borde bli författare...skriva en bok. Sug på den karamellen du.
Du verkar vara en underbar mamma,farmor, mormor och svärmor. Intressant blogg. Tack /Annika
Tack Annika för att du läser min blogg. Någon författare blir jag inte men tycker att det är kul att skriva här i bloggen./ Majsan
