Mitt första telefonsamtal..
Jag kollar runt lite bland mina favoritbloggare och det gör mig inspirerad till mitt skrivande. Jag vill helst skriva om roliga saker och händelser från den gamla goda tiden, det finns så mycket gripande berättelser om sjukdommar och olyckor och jag har medvetet valt bort att läsa de bloggar. Jag vill ju försöka plocka fram guldkornen i mitt liv
med min blogg.
Det jag ska berätta om är när jag ringde på en telefom första gången kanske var jag 12 år då. Jag och min syster fick gå till en granne som hade en liten affär och be att få låna telefonen och de hjälpte oss och visade hur vi skulle göra. Farmor hade blivit sjuk och vi behövde hjälp av en faster som bodde på annan ort hon behövde komma hem och hjälpa farmor för hon skulle till sjukhuset. Jag och min syster kunde inte klara oss själva vi skulle till skolan och
det var vinter och det måste eldas och farmor kunde inte klara sig själv när hom hade svåra plågor av gallsten.
Den skrämmande telefonen var stor och satt på väggen man nästan neg när jag tittade på den knapp att man nådde upp till luren vevade och så fick man tala om vilken ort och vilket nummer man önskade. Det fungerade faster svarade för det var till hennes arbersplats och då kändes det genast mycket tryggare att vi började gråta och hon lovade att komma hem nästa dag. Sedan gick vi och tackade för lånet och betala 25 öre för samtalet det hade farmor sagt att vi skulle göra.
Allt slutade väl den gången farmor fick komma hem efter ett par dagar och faster åkte tillbaka till sitt jobb.
Precis så här såg den första telefonen ut som jag ringde på.
Det dröjde något år så skaffade vi en egen telefon och det blev en stor trygghet för farmor och vi tyckte det var spännande. Ibland ringde vår pappa och pratade med oss och då hörde man en telefonist komma in i samtalet
och säga 1 period 2 perioder osv. Man hörde oskså att det knäppte till och samtalet var avlyssnat i telefonväxeln så var det på den tiden.
Så här såg den första telefonen ut som vi hade i mitt hem den kallades petmoj!
Då kunde man inte ens drömma om att en dag skulle man ha en egen telefon i fickan när man gick ut.
Nu har jag berättat lite från den gamla tiden när jag växte upp hur jag upplevde när jag ringde mitt första samtal.
// Majsan
med min blogg.
Det jag ska berätta om är när jag ringde på en telefom första gången kanske var jag 12 år då. Jag och min syster fick gå till en granne som hade en liten affär och be att få låna telefonen och de hjälpte oss och visade hur vi skulle göra. Farmor hade blivit sjuk och vi behövde hjälp av en faster som bodde på annan ort hon behövde komma hem och hjälpa farmor för hon skulle till sjukhuset. Jag och min syster kunde inte klara oss själva vi skulle till skolan och
det var vinter och det måste eldas och farmor kunde inte klara sig själv när hom hade svåra plågor av gallsten.
Den skrämmande telefonen var stor och satt på väggen man nästan neg när jag tittade på den knapp att man nådde upp till luren vevade och så fick man tala om vilken ort och vilket nummer man önskade. Det fungerade faster svarade för det var till hennes arbersplats och då kändes det genast mycket tryggare att vi började gråta och hon lovade att komma hem nästa dag. Sedan gick vi och tackade för lånet och betala 25 öre för samtalet det hade farmor sagt att vi skulle göra.
Allt slutade väl den gången farmor fick komma hem efter ett par dagar och faster åkte tillbaka till sitt jobb.
Precis så här såg den första telefonen ut som jag ringde på.
Det dröjde något år så skaffade vi en egen telefon och det blev en stor trygghet för farmor och vi tyckte det var spännande. Ibland ringde vår pappa och pratade med oss och då hörde man en telefonist komma in i samtalet
och säga 1 period 2 perioder osv. Man hörde oskså att det knäppte till och samtalet var avlyssnat i telefonväxeln så var det på den tiden.
Så här såg den första telefonen ut som vi hade i mitt hem den kallades petmoj!
Då kunde man inte ens drömma om att en dag skulle man ha en egen telefon i fickan när man gick ut.
Nu har jag berättat lite från den gamla tiden när jag växte upp hur jag upplevde när jag ringde mitt första samtal.
// Majsan
Kommentarer
Postat av: Annika
Som jag skrivit tidigare i din blogg så läser jag den med glädje...härligt med berättelser från din tid som barn. Men fa....n, man blir förbannad! Två så små barn....var är alla vuxa som inte har ont och gallstens besvär. Två barn som ska sköta om en sjuk person som verkar vara den enda som bryr sig om er små töser. Hoppas att vissa personer verkligen skäms ut i fingerspetsarna. Mycket skulle vara fint förr i tiden men vissa hade tydligen ett hjärta av sten som kunde stå och se på hur två små barn som misst sin älskade mamma i allt för tidig ålder fick slita som om de var vuxna. All heder till dig och din syster men tyvärr har ni en förlorad barndom som ingen kan ersätta. Kram!
Trackback
