MAJSAN

Det hände en lördag i maj år 1943. Solen sken över stationssamhället. Grusgången till vårt hus var nykrattad och mamma och pappa hade besök av grannarna Evert och Lisa.

Ute på bron satt jag och Karl- Gunnar och tittade ut över spårområdet. Båda var vi barn till SJ anställda.

Vi bestämde oss för att cykla en stund på våra nya blänkande cyklar, och särskilt roligt blev det om vi satte flärpar på cyllarna.  Jag sprang in till mamma och hon lyckades att hitta ett par kartongbitar, som vi med hjälp med klänypor satte på framhjulet. Ett rokigt knäppande ljud hördes. Det lät nästan som en mototcykel.

Men efter ett par rundor bort till affären hade flärparna blivit utslitna. Vi skulle behöva lite större och hårdare kartongbitar. Men det fanns inre några fler bitar inne hos oss. Vi satte oss modstulna på farstubron och funderade.

Plötsligt såg jag det! Där mitt framför ögonen fanns lösningen på våra problem! Jag pekade bort mot raden av godsvagnar. 

På varje godsfinka fanns en liten platta och i varje platta fanns nerstuckigt en hård kartongbit.
Perfekt storlek och lämplig tjocklek, kunde vi konstatera.

Först tog vi en platta var, sedan kom vi på att det var bra med ett litet förråd av kartongbitar. Sedan kom vi på att alla skolkamrater skulle bli jätteglada över en sådan present. Snabbt och skickligt plockade vi åt oss kartongkorten. Det blev en rejäl bunt vi glada sprang iväg med.

Mamma frågade om vi var törstiga efter cykelturen och snart satt vi vid köksbordet och delade upp korten i två högar. Just när mamma fyllde i saft i våra glas fick hon syn på våra skatter.
- Vad har ni fått tag på de där adersslapparna frågade hon?  Ute på godsvagnarna svarade jag. Då tonade pappa upp sig bakom stolen och farbror Evert kom också fram till bordet.

Nu blev det ett fasligt liv. Intet ont anade två åttaåringar ordnat ett helvete år våra helglediga pappor.

På korten som skulle bli flärpar till traktens ungar fanns upplysningar om vart respektive godsfinka skulle, varifrån den kom och vart den innehöll. 
 Panik skulle uppstå inom SJ vid den växlingsbangård dit vagnarna fraktades. Vagnarna var låsta. Hur skulle man kunna sätta rätt adresslapp på rätt vagn ?  Det var inte underligt att våra pappor slet åt sig korten och rusade bort till godsmagasinet där vagnarna stod helt plundrade på värdefulla upplysningar.

Jag vet än idag inte hur papporna löste problemet, men de måste ha klarat  sin uppgift.
Det förelåg stor risk för risbastu för oss barn, så vi höll oss undan de närmaste timmarna. Vi tog en lång cykeltur, utan flärpar.

Den här berättelsen har jag hittat i en veckotidning och tyckte det var rolig läsning som Rut delade med sig till oss.